De tyckten inte höra, se eller känna.

Ett vingslag av kärlek

Det var inte mycket folk i bussen

En på vartannat säte med var sin väska

Vi satte oss på samma rad med gången mellan oss

Hon satt långt ut på sätet med flackande ögon. Hon känns osäker, kvinnan intill- var vad jag tänkte. Med gamnacke betade jag av det tydligen så nödvändig i telefonen. Det måste det ju vara eftersom jag så ihärdigt tryckte och scrollade, ny bild innan hjärnan hunnit uppfatta den föregående.

Agerar tvärt emot allt jag lär mig på alla kurser.

I ögonvrån, hennes hand som rör sig mellan knä och huvud, gång på gång, gör mig uppmärksam och jag avbryter mitt telefonarbete och tittar dit. Hon har ett papper i sin hand, snart mättat av alla tårar hon torkar. Så rödsprängda ögon. Så våta ögonfransar, svarta av naturen. Hennes mungipor arbetar för att inte visa att de vill peka nedåt. Hon är svartklädd med vit sjal över håret och ett vitt papper i handen. Hon tar upp sin handväska, plockar fram sina högst omoderna läsglasögon som inte hjälper henne att se och anstränger sig för att läsa på skärmen på sin telefon.

Arabiska bokstäver, högerställda. Där står något jag inte kan förstå.

Hon passar på att rengöra mobilglaset med det våra tårpappret. Vill nästan fnissa åt den charmiga mammaklokheten. Tårarna kommer igen och jag kan inte låta bli att lägga min hand på hennes axel och när hon vänder sig mot mig frågar jag om allt är okej. Hon får fram ett ljud och ler ett leende som vi båda vet inte betyder att hon är glad. Hon tittar bort med nu ännu större tårar som pulserar fram.

Kanske man inte ska göra så ändå. Men nu gjorde jag det.

Kilometrar och minutrar går. När tiden hon tycker är lagom har gått vänder hon sig mot mig och ställer en fråga om ändhållplatsen. Vi försöker förstå varandra. Det är svårt men jag vet nu att kvinnan med det tårfyllda pappret kommer från Syrien, hon kom med tåg från Stockholm i natt, hon har två barn som bor i min stad, de saknar säng, de utbildar sig och kvinnan vill ha ett jobb. Hon hade en restaurang i sitt land.

Det är svårt att vara på en ny plats, förstår jag att hon säger. Jag tycker att det är svårt att hitta på vad jag ska laga för middag. Skam.

Jag säger lycka till och klappar henne på axeln. Hon ler med något mindre röda ögon och lägger sin hand på mitt bröst och stryker handen som drottning Silvia vinkar. Gör man så i Syrien?

Jag vet att vi vet väldigt lite om varandra, men mer än innan. Jag vet att jag kommer att minnas henne.

Sofia Linde hösten 2023

Annas liv- förändrat på fem minuter

Det pulserade i låret och stack i foten. Anna suckade djupt, den sista biten på sträckan var alltid lika seg och det var svårt att hålla fokus ända fram till ändhållplatsen. Att vara busschaufför i en liten ort omringad av skog och näst intill öde vägar var en utmaning. Särskilt för en sådan som Anna som bott i en storstad hela sitt vuxna liv, ända fram till dess att Martin fick ett jobb som inte gick att tacka nej till. Tydligen kunde inte Anna heller tacka nej till flytten och fick snällt följa med. Det var inte så att Anna hade skrikit och gråtit och bett om att de inte skulle flytta. Egentligen hade hon inte sagt någonting alls, för det var så Anna var, men hon tycker att Martin kunde räkna ut det själv.

Martin själv spenderade oerhört mycket tid på sitt nya arbete. Mer än åtta timmar vilket ju är en arbetsdag, men Martin hade sagt att som VD får man räkna med att det blir mycket övertidstimmar.

Anna satt ofta och tänkte på livet som var och livet som är, det fanns mycket tid att tänka när man kör buss. Innan den dödstråkiga sträckan innan man kommer till ändhållplatsen, slingrar sig vägen upp på en höjd innan vägen går ner i en dal. Där är utsikten så magisk att Anna brukar stanna bussen och titta ut över berget där bakom en stund. Vissa dagar var det dimma som la sig som bomull över grantopparna och Anna kunde inte få nog av den vyn.  

Idag hade Anna tagit på sig ett extra pass eftersom Jan-Åke tydligen åkt på magsjuka. Anna var inte så säker på att han var sjuk utan trodde mer att Jan-Åke ville umgås med sin som kommit hem från London denna vecka. Anna och Martin hade inga barn. Inte ens ett husdjur. Det var nog därför Anna fortfarande höll sig så spänstig i skinnet. Eller så var det för att Anna hade några extra kilon som man lätt får av ett sittande jobb och mycket ensam tid i ett alldeles för stort hus som hon inte ens ville bo i.

Anna stängde av radion och sträckte på det ömma benet. Tystnaden var som en smekning i örat, varför hade hon inte stängt av den innan. Hon passerade skylten ” Örmarken” och suckade lättsamt, nu var det bara en kilometer kvar innan hon var framme och kunde lämna sitt pass. Det var alltid lite läskigt att gå till bilen när hon körde sena turer. Tänkte hon logiskt så förstod hon att risken är förfallande liten att något skulle hända här ute i ödemarken, men hon har och andra sidan betat av drösvis med skräckfilmer sedan de flyttade dit, då hon måste ha något att göra under all ensam tid. De sätter på något vis sina spår och fantasin skenar lätt iväg till alla läskiga mordscener hon sett.

Plötsligt drar Anna in luft i ett högljutt kvidande andetag och ställer sig på bromsen. Det knyter sig i magen och hjärtat börjar pumpa så hårt att Anna känner pulsen mot skjortan. I den vänstra ljuskäglan framför henne står en kvinna med en trasig vit t-shirt. Det är kolsvart åt alla andra håll och Anna vet inte om hon ska bli rädd för kvinnan eller det hon uppenbarligen flyr ifrån. Kvinnan som står framför bussen har långt blont tovigt hår och håller armarna hårt om ett brunt paket tryckt över bröstet. Hon tittar ut på fältet och sedan rakt på Anna om vart annat.

Men herregud säger Anna högt och känner att hon måste ta ett beslut. Sitta och stirra hjälper ingen av kvinnorna. Anna trycker på knappen som öppnar framdörren och ljudet får den skärrade kvinnan att släppa blicken från Anna och titta på dörren och med ens är det som att hon förstår att hon är räddad. Hon springer in i bussen och ropar "stäng" åt Anna.

Igen säger Anna ”Men herregud” högt och trycker på knappen som stänger dörren. Hur trög får man vara i en akutsituation. Anna ser kvinnan sätta sig på golvet mellan två säten och nu får Anna allt adrenalin på en och samma gång- rätt ner i foten. Hon brummar igång bussen och försöker få åbäket att köra så fort det är möjligt till vändplanen där Anna egentligen ska lämna sitt pass.

Någonting säger Anna, att från och med denna stund, har Anna ett helt annat liv än vad hon hade för fem minuter sedan…..

Sofia Linde Hösten 2023

Förbannade Gösta! Måttstockar och fanskap, bygg det där soldäcket och lämna mig utanför. Som att en pool i söderläge, i ett land som inte visar en grad över ljummet en enda dag under de fjuttiga semesterveckorna, skulle få mig att kvittra som en förtjust färgsprakande småfågel.

Ann-Louise hade lett stort när Gösta mötte henne i hallen och berättade nyheten men blev tvungen att snabbt bära in matkassarna förbi honom för att inte avslöja att leendet var allt annat än äkta. Han hade ringt och frågat när hon skulle komma hem och låtit upprymd som ett dagisbarn och redan där blev Ann-Louise irriterad. Vad ville människan?

Människan, det var vad han var, varken mer eller mindre. Gösta har aldrig varit dum, tagit till näven eller kallat henne för saker som hon hör både Ingela och Karins män göra. Eller jo, dum var vad han var. När de träffades tyckte hon att det bara var charmigt att Gösta inte såg det enklaste av samband eller kunde klara de enklaste av lösningar och så någon sådan bokstavskombination, som det pratat så mycket om, på det, gjorde att han kunde få de flesta på gott humör. Kassörskan, barn, banktjänstemän, flickornas pojkvänner, det var så att till och med djur drog till honom. Samma storlek på hjärnan tänkte Ann-Louis när hon hörde honom gasta i en annan del av butiken sist de var och storhandlade.

Gösta hade alltid varit sådan och Ann-Louise hade alltid vetat det. Men med åren hade Ann-Louise ändrats. Hon hade fått nya vänner i och med att hon blev varslad från jobbet och började i en ”starta-eget-kurs” tillsammans med andra kvinnor. Det var en satsning från kommunen för att slå två flugor i en smäll. Ena flugan för att kommunen var på utdöende och behövde tillväxt. Den andra för att övervägande del av kvinnorna i denna matta håla till kommun arbetade inom äldrevård eller i de få butiker som fanns. Si och så många procent av kvinnorna har betydligt sämre lön än män inom samma yrke och si och så många kvinnor sitter i ledningsgrupper och bestämmande roller idag- läste hon i tidningen här om dagen. Ann-Louise kände inte en enda kvinna i kavaj.

Ann-Louise ställde ner kassarna med ryggen mot Gösta som glatt berättade att han tackat nej till bjudresan till Tyskland för att i stället vara hemma och bygga soldäck och pool. ”Nej det är klart att Conny tyckte att det var tråkigt att inte jag följer med, det är ju ändå två veckor de får klara sig utan mig. Jag menar ingen av dem är ju nåt vidare på tyska heller” Du kan väl inte prata tyska, sa jag surt men la till ett kort skratt för att mjuka upp den uppenbara bistra tonen. ”Jo jag hade en kompis som hade en tysk mamma som lärde oss tyska” ” En cerveza por favor” sa Gösta och slog ut med händerna och log stort, som att han just citerat Nietzsche på latin. Det är spanska Gösta. Hahahah, Gösta skrattade och började berätta om hur han skulle använda sommaren till detta mästerbygge som skulle göra att våra liv skulle berikas så mycket att vi skulle leva lyckliga för resten av våra fattiga liv.

Senare samma kväll, när Gösta satt sig och börjat Googla poolmått, byggtips och spaljéer, sjönk Ann-Louise ner i den rosa sammetsfåtöljen hon fått av sin äldsta dotter förra julen. Den satt aldrig Gösta i och kanske mest för att den stod i Ann-Louise syrum som inte användes till annat än tillflyktsplats. Förbannade Gösta. Allt var ju planerat och klart. Hon hade till och med köpt en ny resväska, stor som ett kylskåp men som också skulle räcka för all packning förutom en ryggsäck och handväska. Ann-Louise tänkte fly. Om man nu kan fly från något som inte är våld, hot och mörker. I starta-eget-gruppen hade hon fått tips från en av de yngre tjejerna att läsa en bok som skulle vara både inspirerande och värmande. Ann-Louise hade köpt boken med titeln: Je m´appelle Agneta, redan samma kväll och slukat den på två dagar. Inspirerad var en underdrift! Ann-Louise hade rest sig upp ur fåtöljen när sista sidan var nådd, boken flög i golvet men där fick den ligga, Ann-Louise stegade fram till skrivbordet, tog anteckningsblocket och börja göra en flyktplan, checklista och en liten riskmatris. Gösta, med sina bokstäver och sin lilla hjärna skulle klara sig finfint. Kanske att betalningar och deklarationen skulle göra det svårt för honom, men då fanns ju flickorna som bodde några timmar bort med tåg.

Nej, nu var det dags för Ann-Louise att tänka på sig själv! Men eftersom Gösta nu förstört hennes plan så måste hon komma på en ny. Att sticka när Gösta var på resa skulle ge henne både ett försprång och ro. Nattetid var inte att tänka på, man behöver inte göra det svårare än det är. Men kanske att en sjukdom som leder till en operation som inte kan göras i Sverige skulle kunna ge henne det utrymme hon behövde för att kunna ge sig ut i livet och börja leva.

Ann-Louise fattade pennan, tog fram blocket som låg gömt under dynan i fåtöljen och skrev överst: KÖPENHAMN

Sofia Linde Hösten 2023